Humanist Manifesto 2000

Humanist Manifesto 2000 är utarbetat av Paul Kurtz, huvudredaktör för FREE INQUIRY, som också har tagit fram Humanistiskt manifest II (1973), En sekulär humanistisk deklaration (1980) och En deklaration om ömsesidigt beroende: en ny global etik (1988). Översättning till svenska är gjord av Lars Torstensson.

Förbundet Humanisterna har inte tagit ställning till dokumentet, men vi anser det värdefullt och gör det därför tillgängligt för våra besökare.

Kap 1 Inledning

Humanismen är ett etiskt, vetenskapligt och filosofiskt synsätt som har förändrat världen. Dess rötter sträcker sig tillbaka till filosoferna och diktarna i antikens Grekland och Rom, det konfucianska Kina och carvaka-rörelsen i det klassiska Indien. Humanistiska konstnärer, författare, vetenskapsmän och tänkare har format den moderna tidsåldern i över ett halvt årtusende. I själva verket har humanism och modernism ofta förefallit synonyma; ty humanistiska idéer och värderingar uttrycker en förnyad tillit till människans förmåga att kunna lösa sina egna problem, och erövra tidigare outforskade områden.

Den moderna humanismen började ta form under renässansen. Det ledde till att den moderna vetenskapen utvecklades. Under upplysningstiden fick den nya ideal om social rättvisa att gro, och den inspirerade vår tids demokratiska revolutioner. Humanismen har bidragit till att utforma ett nytt etiskt synsätt med betoning på värden som frihet och lycka samt vikten av universella mänskliga rättigheter.

Undertecknarna av detta manifest tror att humanismen har mycket att erbjuda mänskligheten, när vi står inför problemen under det 21:a århundradet och det nya årtusendet bortom detta. Många av de gamla idéer och traditioner som mänskligheten har ärvt är inte längre relevanta för dagens verklighet och framtida möjligheter. Vi behöver ett nytt tänkande om vi ska kunna handskas med det globala samhälle som nu uppstår, och nytänkande är humanismens kännemärke. Därför presenterar vi Humanistiskt manifest 2000: ett upprop för en ny världsomfattande humanism.

Följande rekommendationer framförs med ödmjukhet, men i övertygelsen om att de kan bidra till en dialog bland olika kulturella, politiska, ekonomiska och religiösa ståndpunkter i världen. Fastän vi som stödjer detta dokument delar allmänna principer och värderingar är vi beredda att modifiera våra åsikter i ljuset av ny kunskap, förändrade omständigheter och oförutsedda problem som kan uppstå. Det är inte möjligt att skapa ett permanent manifest, men det är nyttigt och klokt att sammanställa ett arbetsdokument, öppet för revidering.

Prolog till nuet

Fyra större humanistiska manifest och deklarationer har tidigare utfärdats under 1900-talet: Humanistiskt manifest I, Humanistiskt manifest II , En sekulär, humanistisk deklaration och En deklaration om ömsesidigt beroende.

Humanistiskt manifest I kom 1933, när världsdepressionen var som svårast. Undertecknat av 34 amerikanska humanister (inklusive filosofen John Dewey), återspeglade det den tidens situation, och det rekommenderade i första hand en form av icke-teistisk livssynshumanism som alternativ till tidens religioner, och i andra hand nationell ekonomisk och social planering.

Humanistiskt manifest II lades fram 1973 för att behandla de problem som hade uppstått på världsscenen sedan förra manifestet: fascismens uppkomst och dess nederlag under andra världskriget, marxismen-leninismens och maoismens växande inflytande och makt, det kalla kriget, Europas och Amerikas ekonomiska återhämtning efter kriget, avkoloniseringen av stora delar av världen, skapandet av Förenta Nationerna, den sexuella revolutionen, kvinnorörelsens tillväxt, minoriteternas krav på lika rättigheter och uppkomsten av studentmakt vid universiteten.

Det manifestet stimulerade till debatt i vida kretsar. Det var undertecknat av många ledande personer på tankens och handlingen områden över hela världen: Andrej Sacharov, den kände sovjetiske dissidenten; Julian Huxley, tidigare ordförande i UNESCO; Sidney Hook; Betty Friedan; Gunnar Myrdal; Jacques Monod; Francis Crick; Margaret Knight; Allan Guttmacher; Ritchie Calder och A. Philip Randolph, för att nämna några. Det försvarade mänskliga rättigheter i global skala, och det argumenterade för rätten att resa över nationella gränser i en tid när människor bakom järnridån hindrades att göra detta. Många marxistiska humanister i Östeuropa hade angripit den totalitära statsmakt,en och välkomnade ett försvar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Humanistiskt manifest II försvarade inte längre planekonomi, utan lämnade frågan öppen för alternativa ekonomiska system. Följaktligen fick det undertecknare såväl bland liberaler och ekonomiska frihetsivrare, som försvarade en fri marknad, som bland socialdemokrater och demokratiska socialister, som ansåg att staten bör ha en betydande roll att spela i ett välfärdssamhälle. Det sökte demokratisera de ekonomiska systemen och testa dem utifrån deras förmåga eller oförmåga att öka den ekonomiska välfärden för alla individer och grupper.

Humanistiskt manifest II skrevs när en ny moralisk revolution tycktes vara över oss: Det försvarade rätten till födelsekontroll, abort, skilsmässa, sexuell frihet mellan samtyckande vuxna och eutanasi. Det sökte skydda minoriteternas, kvinnornas, de äldres, de misshandlade barnens och de underprivilegierades rättigheter. Det förespråkade tolerans för alternativa livsstilar och fredlig lösning av meningsskiljaktigheter, och det beklagade rasmässig, religiös och klassmässig fiendskap. Det efterlyste ett slut på skräck och hat. Det skrevs strax efter det andra Vatikankonciliet, som hade försökt liberalisera den romerska katolicismen. Humanistiskt manifest II lämnade rum både för naturvetenskaplig humanism och liberal, religiös humanism. Manifestet var optimistiskt om mänsklighetens framtidsutsikter. Det pekade på vetenskapens och teknologins möjligheter för mänsklighetens bästa. Det förutsade att det 21:a århundradet skulle kunna bli det humanistiska århundradet.

En sekulär, humanistisk deklaration utfärdades 1980 eftersom humanismen, och särskilt Humanistiskt manifest II , hade utsatts för hårda attacker, i synnerhet från fundamentalistiska religiösa och högerextrema politiska krafter i Förenta Staterna. Många av dessa kritiker hävdade att sekulär humanism var en religion . Undervisningen om sekulär humanism i skolorna, påstod de, innebar en kränkning av principen om åtskillnad mellan kyrka och stat, och att en ny religion upprättades. Deklarationens svar innebar att sekulär humanism uttryckte ett antal moraliska värderingar och ett icke-teistiskt filosofiskt och vetenskapligt synsätt, som inte kunde jämställas med religiös tro. Undervisningen om det sekulära humanistiska synsättet var på intet sätt en kränkning av åtskillnadsprincipen. Den försvarade den demokratiska föreställningen att den sekulära staten borde vara neutral, varken för eller emot religionen.

1988 framlade Internationella akademin för humanism ett fjärde dokument, En deklaration om ömsesidigt beroende , som efterlyste en ny världsomfattande etik och uppbyggnaden av ett världssamhälle, som det fanns ett växande behov av mot bakgrund av de världsomfattande institutioner som snabbt höll på att utvecklas.

Varför global humanism?

Samtidigt som de flesta principer i dessa tidigare manifest och deklarationer fortfarande är giltiga, är det uppenbart att ett nytt manifest är nödvändigt, när världen inträder i ett nytt årtusende. Medan många framsteg har gjorts sedan de tidigare manifesten har nya omständigheter tillkommit som utmanar oss: Den totalitära kommunismen har kollapsat i Sovjetunionen och Östeuropa och det kalla krigets tvåmaktsblock har i stort sett upplösts. Nya delar av jordklotet har strävat efter att bli mer demokratiska, fast många länder fortfarande saknar effektiva demokratiska institutioner. Dessutom har världsekonomin blivit ännu mer globaliserad. Internationella konglomerat har gått samman och blivit transnationella, och i en mening mäktigare än många nationer i världen. Ryssland, Kina och andra länder har försökt komma in på världsmarknaden. Inget enda land kan behärska sitt ekonomiska öde oberoende av världshandeln.

Dessa grundläggande förändringar har i stort sett inträffat p g a vetenskapens och teknologins allt snabbare expansion, och i synnerhet informationsrevolutionen, som har lett till ett världsomfattande ekonomiskt och kulturellt kommunikationsnätverk. Man kan diskutera om inte de förändringar som har inträffat i världen sedan Humanistiskt manifest II är lika stora eller större än de under den industriella revolutionen för två hundra år sedan, eller Gutenbergs uppfinning av lösa typer och tryckpressen. Återverkningarna på vår globala existens kommer fortsätta vara enorma.

Samtidigt som världen blir en global familj bidrar etniska och religiösa motsättningar till att splittra områden i stridande fraktioner. Fundamentalistiska religioner har blossat upp igen, bekämpat humanismens och sekularismens principer och krävt en återgång till den förmoderna erans religiositet. Paranormal s k New age-tro har också uppstått, underblåst av massmedia som försöker pracka på folk en andlig/paranormal verklighetsuppfattning. Medierna har globaliserats. TV, film, radio och bok- och tidskriftsutgivare domineras av mediakonglomerat, som nästan enbart intresserar sig för annonsering och försäljning av varor på världsmarknaden. Dessutom har postmodernismen gjort sig gällande vid många universitet, och den ifrågasätter modernitetens och humanismens grundläggande förutsättningar, den angriper vetenskapen och teknologin och den ifrågasätter humanistiska ideal och värderingar. Många aktuella framtidsvisioner är pessimistiska, t o m apokalyptiska. Men vi vänder oss mot detta för vi tror att det är möjligt att skapa en bättre värld. Realiteterna i det globala samhället är sådana att endast en ny global humanism kan ge meningsfulla riktlinjer för framtiden.

Kap 2 Utsikter för en bättre framtid

För första gången i mänsklighetens historia äger vi medlen – genom vetenskap och teknologi – att förbättra människans villkor, främja lycka och frihet och förbättra det mänskliga livet för alla människor på vår planet. Många människor som talar om det nya millenniet fruktar vad som ska följa. Många gör domedagsprofetior om kommande olyckor – religiösa eller sekulära. Pessimister pekar på 1900-talets brutala krig och varnar för att nya former av terrorism och oro kan uppsluka mänskligheten under det kommande århundradet.

Vi tror att det är på sin plats med en mer positiv och realistisk värdering av människans framtid på 2000-talet. Vi vill stryka under att 1900-talet, trots politisk, militär och social oro, har sett en rad stora landvinningar. Hur nedslående det än är för nejsägare så är välstånd, fred, bättre hälsa och ökande levnadsstandard en realitet – och kommer sannolikt att fortsätta att vara det. Dessa stora teknologiska, vetenskapliga och sociala landvinningar har ofta blivit förbisedda. Fast vi främst ser resultaten i den utvecklade delen av världen kan verkningarna iakttas snart sagt överallt . Vi behöver räkna upp några av dem:

  • Den medicinska vetenskapen har förbättrat hälsotillståndet enormt. Den har reducerat smärta och lidande, och den har ökat livslängden. Upptäckten av antibiotika och utvecklandet av vacciner, moderna kirurgitekniker, bedövning, farmakologi och biogenetisk ingenjörskonst har alla bidragit till dessa framsteg i hälsovården.
  • Framsynta insatser inom den offentliga hälsovården och förbättringar av vattenförsörjning och avloppsanläggningar har i hög grad minskat förekomsten av infektionssjukdomar. Allmänt spridda läkemedel har dramatiskt minskat barnadödligheten.
  • Den gröna revolutionen har förändrat matproduktionen och ökat skördeavkastningen, minskat hungern och höjt näringsnivån i stora delar av världen.
  • Modern massproduktion har ökat produktiviteten, befriat arbetarna från olika former av hårt, fysiskt arbete och skapat nyttigheter och lyx i form av konsumtionsvaror och tjänster.
  • Nya transportmedel har minskat avstånd och förändrat samhällen. Bilen och flygplanet har gjort det möjligt för människor att färdas över kontinenter och bryta geografisk isolering. Astronautisk forskning har för mänskligheten öppnat det spännande äventyr som rymdforskningen innebär.
  • Teknologiska upptäckter har kraftigt påskyndat nya kommunikationsformer över hela världen. Förutom alla vinster med telefonen, faxen, radion, TV:n och satellitöverföringen har datateknologin radikalt förändrat alla delar av det socioekonomiska livet. Inget kontor eller hem i den utvecklade världen är oberört av informationsrevolutionen. Internet och world wide web har möjliggjort ögonblicklig kommunikation nästan överallt på jordklotet.
  • Vetenskaplig forskning har ökat vår kunskap om universum och om den mänskliga artens plats där. Människans nyfikenhet kan nu utvecklas och få sina upptäckter bekräftade av vetenskap och förnuft, medan de metafysiska och teologiska spekulationerna i det förflutna har gjort få eller inga framsteg. Upptäckterna inom astronomi, fysik, relativitetsteori och kvantmekanik har stärkt vår förståelse av universum – från mikropartiklar till galaxer. Biologi och genetik har bidragit till vår kunskap om biosfären. Darwins teori från 1800-talet om det naturliga urvalet har satt oss i stånd att förstå hur livet utvecklat sig. Upptäckterna av DNA och molekylärbiologi fortsätter att avslöja mekanismerna i evolutionen och i livet självt. Beteende- och samhällsvetenskaperna har fördjupat vår kunskap om sociala och politiska institutioner, av ekonomi och kultur.

Många positiva inslag i den sociala och politiska utvecklingen har också växt fram under loppet av det 20:e århundradet, och det bådar gott för framtiden:

  • De koloniala imperierna från 1800-talet har alla försvunnit.
  • Hotet från totalitära krafter har minskat.
  • Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter av år 1948 är nu accepterad av flertalet nationer i världen (i ord om inte i handling).
  • Idealen om demokrati, frihet och det öppna samhället har fått stor spridning till Östeuropa, Latinamerika, Asien och Afrika.
  • Kvinnor i många länder åtnjuter nu personligt självbestämmande och juridiska och sociala rättigheter, och har intagit sin plats på många samhällsområden.
  • Allteftersom de nationella ekonomierna blivit globaliserade, har ekonomiskt välstånd spritts från Europa och Nordamerika till andra delar av världen. Fria marknader och etableringsmetoder har öppnat underutvecklade regioner för kapitalinvesteringar och utveckling.
  • Problemet med befolkningsökning är löst i de välmående länderna i Europa och Nordamerika. På många ställen ökar befolkningen inte på grund av födelsetalen utan som följd av nedgång i dödstalen och högre levnadsålder – en positiv utveckling.
  • Bättre utbildning, läs- och skrivkunnighet och en rik kultur är nu tillgängliga för fler och fler barn i världen – även om det fortfarande är mycket mer som behöver göras.

Trots dessa genombrott finns det allvarliga ekonomiska, sociala och politiska problem som världen fortfarande står inför, och som vi med allvar måste gripa oss an med. Domedagsprofeterna är pessimistiska och spår elände och undergång. Vi svarar att om problemen ska kunna lösas kan det bara ske genom att förnuft, vetenskap och mänsklig strävan görs till ledstjärnor.

  • Stora delar av världens befolkning njuter ännu inte välståndets frukter; de fortsätter att försmäkta i fattigdom, hunger och sjukdomar, i synnerhet i utvecklingsländerna, i Asien, Afrika och Central- och Sydamerika. Miljoner barn och vuxna lever på existensminimum, med dålig näring, under dåliga sanitära och hälsomässiga förhållanden. Detta gäller många i så kallade överflödssamhällen också.
  • Befolkningen fortsätter att växa med omkring tre procent årligen i många delar av världen. 1900 hade jorden uppskattningsvis 1,7 miljarder människor. År 2000 kommer det att vara mer än sex miljarder. Om de nuvarande demografiska tendenserna fortsätter kommer det att bli ytterligare tre miljarder under loppet av kommande halva århundrade.
  • Fortsätter befolkningstillväxten som beräknat kommer det att medföra en drastisk minskning av tillgänglig mark att odla säd på fram till år 2050 i många länder ( i synnerhet Indien, Pakistan, Etiopien, Nigeria och Iran). Färskvattentillgångar för bevattning är sedan länge en bristvara, något som har lett till minskade skördar; många av världens floder håller på att torka ut (bland dem Nilen, Coloradofloden och Gula floden i Kina).
  • Allt eftersom folkökningen har fortsatt, och den industriella utvecklingen påskyndats, har regnskogen och skogsmarker ödelagts. Uppskattningsvis två procent av världens skogar försvinner årligen. Denna förstörelse kommer att fortsätta om inga motåtgärder sätts in.
  • Den globala uppvärmningen håller antagligen på att tillta, delvis till följd av avskogning i fattiga länder och utsläpp av koldioxid till atmosfären, särskilt i överflödssamhällena, som fortsätter att föröda naturresurser. Genomsnittspersonen i Förenta Staterna och andra västländer förbrukar och förorenar uppskattningsvis 40-60 gånger så mycket som en genomsnittsperson i u-länderna. Slösaktig förbrukning uppmuntras ofta av tillväxtorienterade företag, som bryr sig alltför lite om de ekologiska följderna.
  • Djur- och växtarter minskar stadigt och många former av växt- och djurliv håller på att utrotas – kanske den mest omfattande utrotningen sedan dinosauriernas försvinnande för 65 miljoner år sedan.
  • Många av världens regeringar står inför allvarliga ekonomiska problem, eftersom städer översvämmas av inflyttare från landsbygden; stora mängder av dem är utan sysselsättning och nätt och jämnt i stånd att uppehålla livet.
  • Arbetslösheten fortsätter att vara ett allvarligt problem även i många av de välmående länderna i Europa, som inte klarar att absorbera unga arbetare, ställa om teknologin, omskola arbetssökande eller finna arbeten åt dem.
  • Långtgående avtal för att tackla många av de sociala problem och miljöproblem som mänskligheten står inför har ingåtts i serie viktiga internationella konferenser, men regeringarna har misslyckats med att leva upp till de åtaganden som gjorts; få av de rikare länderna prioriterar hjälp åt den fattiga majoriteten, eller ens åt de utstötta och hemlösa i sina egna samhällen.
  • Demokratin är fortfarande svag eller obefintlig i många länder. Alltför ofta tystas den fria pressen, och val förhindras.
  • I de flesta av världens länder är det fortfarande vanligt att kvinnor saknar lika rättigheter.
  • Många av de tidigare kolonierna har hamnat i ekonomiskt förfall.
  • Sjukdomar som man en gång trodde var besegrade, som tuberkulos och malaria, befinner sig på frammarsch, medan hiv/aids sprider sig okontrollerat i många utvecklingsländer.
  • Fast världen inte längre är delad mellan två supermakter har mänskligheten fortfarande makt att förgöra sig själv. Fanatiska terrorister, förbrytarstater och t o m stormakterna kan av oaktsamhet utlösa apokalyptiska händelser genom att släppa loss massförstörelsevapen.
  • Den tro som på sina håll finns att den fria marknaden kommer att lösa alla sociala problem förblir en tro . Hur man ska balansera den fria marknadens krav mot behovet av rättvisa sociala program för att bistå de fattiga och sämre ställda förblir ett olöst problem i många länder i världen.

Vi medger att detta är allvarliga problem, och vi behöver vidta adekvata åtgärder för att lösa dem. Vi tror att de kan lösas endast med hjälp av kritiskt fönuft och strävan efter samarbete. Mänskligheten har stått inför utmaningar tidigare, och klarat att överleva, t o m att segra. Problemen som tornar upp sig vid horisonten är kanske inte större än de våra förfäder mötte.

Det finns ännu fler farliga tendenser i världen som inte tillräckligt beaktas. Vi är särskilt bekymrade över antivetenskapliga, antimoderna trender, inklusive de gälla fundamentalistiska röster som börjat göra sig hörda, och det bigotteri och den intolerans som envist lever kvar, antingen med religiöst eller politiskt ursprung eller inspirerade av grupptillhörighet. I många delar av världen är dessa krafter de samma som de som motsätter sig ansträngningarna att lösa sociala problem eller förbättra människans villkor:

  • Genom att hålla fast vid traditionella förhållningssätt uppmuntrar man ofta orealistiska, eskapistiska, utomvärldsliga sätt att närma sig sociala problem, man inskärper brist på respekt för vetenskapen och man försvarar alltför ofta föråldrade sociala institutioner.
  • Många religiösa och politiska grupper motsätter sig preventivmedel och program avsedda att minska fruktsamheten och stabilisera befolkningstillväxten. Följden blir att ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning försvåras.
  • Många av dessa grupper motsätter sig också kvinnofrigörelsen, och önskar att kvinnor skall förbli underordnade männen.
  • Världen har i ökande utsträckning bevittnat bittra etniska konflikter och ökade motsättningar mellan folkgrupper. De religiösa dimensionerna i dessa konflikter kommer i stor utsträckning inte fram i ljuset: i Jugoslavien bland kristna ortodoxa serber, romersk-katolska kroater och muslimer (i Bosnien och Kosovo); i Israel och Palestina mellan ortodoxa judar och muslimer; på Nordirland mellan protestanter och katoliker; på Sri Lanka mellan tamilska hinduer och singalesiska buddhister; i Punjab och Kashmir bland hinduer, muslimer och sikher; på Öst-Timor mellan kristna och muslimer.
  • Världen är med rätta bekymrad över ökningen av terrorism och folkmord, även de alltför ofta inspirerade av etniska nationalister eller religiösa chauvinister.
  • Mångkulturalismen förespråkar tolerans av olika etniska och kulturella traditioner och ett erkännande av deras rätt att existera. Men vi har också sett en uppsplittring av samhället och krav på åtskillnad och isolering, ironiskt nog vid en tidpunkt när nazismens rasistiska doktriner och apartheid i Sydafrika med eftertryck har förkastats. Intolerans har utlöst etnisk rensning och andra onda yttringar av rashat.
  • I många västländer har det uppstått en s k postmodernistisk ideologi som förnekar vetenskapens objektivitet, beklagar bruket av modern teknologi och angriper mänskliga rättigheter och demokrati. Vissa former av postmodernism tillråder defaitism: Som bäst erbjuder de inget program för att lösa världens problem; som sämst förnekar de att lösningar antingen är möjliga eller ligger inom räckhåll. Verkningarna av denna filosofiskt-litterära rörelse är kontraproduktiva, t o m nihilistiska. Vi tror att den grundligt tar miste, eftersom vetenskapen verkligen erbjuder en rimligt objektiv modell för att bedöma sina sanningskrav. Vetenskapen har faktiskt blivit ett universellt språk, som talar till alla män och kvinnor oavsett vilken kulturell bakgrund de har.

Vi tror att det är nödvändigt att presentera en alternativ vision av morgondagen. Nationella regeringar och ledare inom näringslivet måste överge den kortsiktiga politiken och stödja framåtblickande planering. Alltför ofta ignorerar dessa ledare vetenskapsmäns och humanisters bästa råd, och grundar sin politik på nästa val eller nästa ekonomiska kvartalsrapport. Nationella regeringar får inte bara syssla med akuta ekonomiska eller politiska överväganden, utan måste också ägna uppmärksamhet åt hela planetens behov, och en hållbar framtid för mänskligheten.

Global humanism vill rekommendera långsiktiga, realistiska mål. Detta innebär en principiell skillnad mellan humanismen och den förmoderna, religiöst grundade moralen. Humanismen formulerar djärva, nya framtidsbilder och skapar förtroende för den mänskliga artens förmåga att lösa sina problem med rationella medel och ett positivt synsätt.

Upplysningen på 1700-talet, som inspirerat detta manifest, var utan tvivel begränsad av den tid i vilken den uppstod. Dess uppfattning om Förnuftet som något absolut, snarare än ett prövande och ofullkomligt instrument för mänskliga mål, var överdriven. Dess övertygelse att vetenskapen, förnuftet, demokratin, utbildningen och de humanistiska värderingarna skulle kunna befordra det mänskliga framåtskridandet har icke desto mindre fortfarande en stark appell till oss idag. Den globala humanism som detta manifest presenterar är post -postmodernistisk i sitt synsätt. Den tillvaratar modernitetens bästa värden, och försöker ändå komma förbi det negativa i postmodernismen, och den blickar framåt mot den informationsålder som nu gryr, och allt som detta förebådar för mänsklighetens framtid.

Kap 3 Vetenskaplig naturalism

Humanismens unika budskap på världsscenen idag är dess tillit till vetenskaplig naturalism. De flesta världsåskådningar som vi möter idag är andliga, mystiska eller teologiska till sin karaktär. De har sitt ursprung i de forntida, pre-urbana nomad- och jordbrukssamhällena i det förflutna, inte i den moderna, industriella eller postindustriella, globala informationskultur som växer fram. Vetenskaplig naturalism sätter människan i stånd att bygga upp en sammanhängande livsåskådning fri från metafysik eller teologi och grundad på vetenskaperna.

1) Vetenskaplig naturalism bygger på en uppsättning metodologiska riktlinjer. Enligt metodologisk naturalism måste alla hypoteser och teorier testas experimentellt med hänvisning till naturliga orsaker och händelser. Den säger nej till att föra in ockulta orsaker eller transcendentala förklaringar. Vetenskapens metoder är inte ofelbara, de tillhandahåller inga oföränderliga, absoluta sanningar; men ändå är de i stort sett de mest pålitliga metoder vi har för att öka vår kunskap och lösa mänskliga problem. De har på ett effektivt sätt omskapat världscivilisationen. Stora sektorer av offentligheten godtar idag vetenskapernas nytta; de erkänner att vetenskaperna har haft positiva verkningar.

Tillämpningen av vetenskapens metoder inskränks ofta till smala specialiteter, och vetenskapens centrala betydelse för vår verklighetsuppfattning ignoreras. Humanister hävdar att vi behöver utsträcka vetenskapens metoder till andra fält av mänsklig strävan, och att det inte bör finnas några restriktioner på vetenskaplig forskning, såvida inte forskningen inkräktar på människors rättigheter. Ansträngningar att hindra fri forskning av moraliska, politiska, ideologiska eller religiösa skäl har alltid misslyckats i det förflutna. De möjliga positiva resultaten av fortlöpande vetenskapliga upptäckter kan inte överskattas.

2) De möjligheter vetenskapen erbjuder när det gäller att öka vår kunskap om naturen och om mänskligt beteende är enorma. Vetenskaplig naturalism erbjuder en kosmisk utblick grundad på prövade hypoteser och teorier. Den bygger inte primärt på religion, poesi, litteratur eller sköna konster när det gäller dess verklighetsuppfattning – fastän dessa är viktiga uttryck för mänskliga intressen. Vetenskapliga naturalister står för en form av icke-inskränkande materialism; naturliga processer och händelser beskrivs bäst med hänvisning till materiella orsaker. Denna form av naturalism lämnar rum för ett pluralistiskt universum. Fastän naturen i grunden är fysisk-kemisk, manifesterar sig processer och föremål på många observationsnivåer: subatomära partiklar, atomer och molekyler; gener och celler; organismer, blommor, växter och djur; psykologisk varseblivning och reflexion; sociala och kulturella institutioner; planeter, stjärnor och galaxer. Detta tillåter förklaringar som bygger på sammanhang, och som drar nytta av de naturliga, biologiska, sociala och beteendemässiga forskningsområdena. Det innebär inte ett förnekande av behovet att värdesätta de olika moraliska, estetiska och andra kulturella uttrycken för mänsklig erfarenhet.

3) Naturalister hävdar att det föreligger otillräckliga vetenskapliga bevis för andliga tolkningar av verkligheten och antagandet av ockulta orsaker. Klassiska transcendentalistiska doktriner uttryckte utan tvivel en lidelsefull existentiell längtan hos människor som ville övervinna döden. Den vetenskapliga utvecklingsläran tillhandahåller emellertid en krassare förklaring till människans ursprung, och grundas på rön hämtade från en rad olika vetenskaper. Vi avvisar strävandena hos en del vetenskapsmän, ofta omtalade i massmedia, att göra transcendentala tolkningar av naturliga fenomen. Varken modern standardkosmologi eller evolutionsprocessen ger tillräckliga belägg för en intelligent plan, vilken är ett trossprång bortom det empiriskt bevisade. Vi tycker det är tid för mänskligheten att bli vuxen – att lämna bakom sig det magiska tänkande och det mytskapande som är ersättningar för beprövad kunskap om naturen.

Kap 4 Nyttan med teknologin

Humanister har konsekvent försvarat nyttan och värdet av vetenskaplig teknologi för mänsklig välfärd. Filosofer från Francis Bacon till John Dewey har betonat den ökade makt över naturen som vetenskaplig kunskap ger, och hur den kan bidra omätligt till mänsklig framgång och lycka.

Med en introduktion av ny teknologi har oförutsedda, negativa biprodukter ofta uppkommit. Från ludditerna (medlemmar av engelsk arbetarrörelse 1811-1816, som ville hindra industrialiseringen genom att förstöra maskinerna, översättarens anmärkning) på 1800-talet till postmodernisterna på 1900-talet, har kritiker djupt beklagat användningen av teknologi. Humanister har ofta pekat på att en del teknologiska landvinningar kan framkalla problem. Olyckligtvis är teknologiska tillämpningar oftare än motsatsen bestämda av ekonomiska överväganden – om huruvida produkter är lönsamma – eller av deras militära och politiska bruk. Det ligger stora faror i en okontrollerad användning av teknologi. Massförstörelsevapen (termonukleära, biologiska och kemiska) står fortfarande inte under effektiv kontroll av världssamfundet. På liknande sätt kan många genombrott för genetik, biologi och medicinsk forskning (som biogenetisk ingenjörskonst, kloning, organtransplantation m m) innebära möjliga faror; samtidigt erbjuder de en enorm potential för mänsklig hälsa och välfärd.

1) Humanister motsätter sig energiskt ansträngningar att begränsa teknologisk forskning eller att förbjuda eller begränsa forskning a priori . Det är svårt att på förhand säga vart vetenskaplig forskning kommer att leda eller att spå om möjliga fördelar. Vi bör vara försiktiga med att förbjuda sådan forskning.

2) Vi anser att det bästa sättet att hantera frågor som gäller teknologiska användningsområden är genom kvalificerad debatt, inte genom att vädja till absolutistiska dogmer eller känslobaserade slagord. Varje teknologisk landvinning måste utvärderas med tanke på möjliga faror och möjliga fördelar för samhället och miljön. Det förutsätter en viss nivå av vetenskaplig läskunnighet.

3) Vi kan inte överge tekniska lösningar. Den ekonomiska och sociala strukturen i dagens värld håller på att bli mer och mer beroende av teknologisk förnyelse. Om vi ska kunna lösa våra problem kommer detta inte att ske genom att vi återgår till ett idylliskt naturtillstånd, utan genom att vi utvecklar ny teknologi som tillfredsställer mänskliga behov och ändamål, och gör det på ett klokt och humant sätt.

4) Teknologiska innovationer som minskar generell mänsklig påverkan på miljön måste uppmuntras.

5) Spridningen av mindre avancerad teknologi som de fattiga har råd med bör uppmuntras. Det sätter dem i stånd att dra nytta av den tekniska revolutionen.

Kap 5 Etik och förnuft

Förverkligandet av de högsta etiska värdena är grundläggande för den humanistiska livssynen. Vi tror att ökningen av vetenskaplig kunskap kommer att sätta människor i stånd att göra klokare val. I det hänseendet finns det ingen ogenomtränglig vägg mellan faktum och värdering , är och bör . Bruket av förnuft och kunskap gör oss bättre skickade att bedöma våra värderingar i ljuset av fakta och deras konsekvenser.

Humanister har orättvist blivit beskyllda för att inte kunna presentera en hållbar grundval för etiskt ansvar. Faktiskt blir humanister ofta klandrade för samhällets påstådda moraliska sammanbrott. Ett sådant påstående är i grunden felaktigt. Genom århundraden har filosofer presenterat solida sekulära fundament för moraliskt handlande. Dessutom har otaliga miljoner humanister levt exemplariska liv, varit ansvarsfulla medborgare, uppfostrat sina barn med kärlek och omsorg och avsevärt bidragit till att höja samhällsmoralen.

  • Teologiska moraldoktriner återspeglar ofta nedärvda, förvetenskapliga föreställningar om naturen och människans natur. Från detta arv kan man hämta motsägande moraliska bud, och olika religioner har ofta mycket skiftande synpunkter på moraliska frågor. Teister och transcendentalister har varit både för och emot slaveri, kastväsen, krig, dödsstraff, kvinnors rättigheter och monogami. Religiösa sekterister har ofta slaktat varandras anhängare utan att bli lagförda för det. Många av de förfärliga krigen förr i tiden och idag är inspirerade av oförsonliga religiösa dogmer. Vi förnekar inte att religionsförespråkare har gjort mycket gott, men vi förnekar att religiös hängivenhet är den enda garantin för moralisk förtjänst.
  • Humanister har överallt försvarat en åtskillnad mellan religion och stat. Vi tror att staten bör vara sekulär , varken för eller emot religion. Sålunda förkastar vi teokratier som försöker påtvinga alla ett moraliskt eller religiöst regelverk. Vi tror att staten bör tillåta en stor mångfald moraliska värderingar att existera samtidigt.
  • De grundläggande principerna för moraliskt uppträdande är gemensamma för praktiskt taget alla civilisationer – oavsett om de är religiösa eller inte. En moralisk strävan är djupt rotad i människans natur, och har utvecklats genom hela människans historia. Humanistisk etik kräver således inte enighet om teologiska eller religiösa premisser – vi når kanske aldrig dit – men den relaterar etiska val ytterst till gemensamma mänskliga intressen, önskemål, behov och värderingar. Vi bedömer dem utifrån deras följder för mänsklig lycka och social rättvisa. Människor av olika socio-kulturell bakgrund tillämpar faktiskt liknande allmänna moraliska principer, även om specifika moraliska värderingar kan skilja sig åt p g a olika omständigheter. Utmaningen för samhällena är sålunda att betona våra likheter, inte våra olikheter.

Vilka är den humanistiska etikens huvudprinciper?

1) Individens värdighet och självständighet är det centrala värdet. Humanistisk etik är förpliktad att maximera friheten att välja: tanke- och samvetsfrihet, fritt intellekt och fri forskning och individernas rätt att välja den livsstil som passar dem, så länge de inte skadar andra. Detta är särskilt relevant i demokratiska samhällen där det kan finnas ett stort antal alternativa värdesystem. Humanister respekterar således mångfald.

2) Det humanistiska försvaret för självbestämmande betyder inte att humanister ursäktar vilket slag av mänskligt uppträdande som helst. Att humanister tolererar olika livsstilar betyder inte heller nödvändigtvis att de gillar dem. Humanister understryker att tron på ett fritt samhälle hör ihop med behovet att höja kvaliteten i fråga om smak och omdöme. Humanister tror att frihet måste utövas med ansvar. De erkänner att alla individer lever i en samhällelig gemenskap, och att vissa handlingar är destruktiva och felaktiga.

3) Human-etiska filosofer har försvarat en etik av högsta kvalitet (från Aristoteles och Kant till John Stuart Mill, John Dewey och M N Roy). I den ligger en viss måttfullhet, återhållsamhet och självkontroll. Bland kriterierna för denna höga kvalitet märks förmågan till självständiga val, kreativitet, estetisk bedömning, genomtänkt motivering, rationalism och en förpliktelse att förverkliga sina bästa talanger. Humanismen siktar till att frambringa det bästa i människorna, så att alla människor kan få det bästa i livet.

4) Humanister erkänner vårt ansvar och våra plikter mot andra . Detta innebär att vi inte bör behandla andra människor bara som objekt för vår egen tillfredsställelse; vi måste betrakta dem som individer berättigade till jämlikhet. Humanister anser att “varje individ bör behandlas på ett humant sätt”. Likaså godtar de den gyllne regeln att “vi inte bör göra mot andra det vi inte vill att de skall göra mot oss”. De accepterar det bibliska åtagandet att vi skall “acceptera främlingarna bland oss”, och respektera att de är olika oss. Med tanke på mångfalden av trosriktningar är vi alla främlingar – och kan ändå vara vänner – i en större gemenskap.

5) Humanister tror att medkänsla och omsorg är dygder av central betydelse för ett etiskt uppträdande. Detta innebär att vi bör utveckla ett osjälviskt engagemang för andras behov och intressen. Grundvalen för moraliskt uppträdande är “vanlig moralisk anständighet”; d v s de allmänna moraliska dygder som delas allmänt av människor med olika kulturell och religiös bakgrund: Vi bör tala sanning, hålla löften, vara ärliga, uppriktiga, handla väl, vara pålitliga, visa trofasthet, uppskattning och tacksamhet, vara rättskaffens och toleranta; vi bör hantera våra olikheter på ett resonligt sätt och försöka vara samarbetsvilliga; vi bör inte stjäla, skada eller lemlästa andra människor. Samtidigt som humanister manat till frigörelse från förtryckande puritanska regelverk har de också försvarat moraliskt ansvar.

6) Högt upp på den humanistiska dagordningen står behovet av att sörja för en moralisk fostran av barn och ungdomar, att utveckla karaktären och en uppskattning av allmän moralisk anständighet, och att uppmuntra moralisk mognad och förmåga att resonera moraliskt.

7) Humanister rekommenderar att vi använder förnuftet när vi formar våra etiska omdömen. De påpekar att kunskap är viktig när det gäller att formulera etiska val. I synnerhet behöver vi engagera oss i en process, som bygger på samtal om vi ska kunna lösa etiska dilemman. Mänskliga värderingar och principer kan bäst rättfärdigas i ljuset av ett genomtänkt studium. Där olikheter finns behöver vi dryfta dem överallt där vi kan i en förnuftig dialog.

8 ) Humanister anser att vi bör vara beredda att modifiera etiska principer och värderingar i ljuset av aktuella realiteter och förväntningar om framtiden. Vi måste utnyttja den bästa moraliska visdomen från det förflutna, men också utveckla nya lösningar för moraliska dilemmor oavsett om de är gamla eller nya.

Så t ex har debatten om frivillig eutanasi varit särskilt intensiv i överflödssamhällen, eftersom medicinsk teknologi nu gör det möjligt att hålla dödssjuka patienter vid liv, som tidigare skulle ha dött. Humanister har argumenterat till förmån för en värdig död, och rätt för medvetna vuxna att avvisa medicinsk behandling, för att minska onödigt lidande och också påskynda döden. De har även erkänt betydelsen av hospicerörelsen när det gäller att lindra döendet.

Likaså bör vi vara beredda att rationellt välja ut de nya reproduktionsmöjligheter som har möjliggjorts av vetenskaplig forskning – som provrörsbefruktning, surrogatmoderskap, genetisk ingenjörskonst, organtransplantation och kloning. Vi kan inte stödja oss på givna värderingar i det förflutna för att få vägledning i dessa frågor. Vi måste respektera människans fria val.

9) Humanister hävdar att vi bör respektera en etik byggd på principer. Detta betyder inte att ändamålet helgar medlen; tvärtom, ändamålet utformas av våra medel, och det finns gränser för vad vi är tillåtna att göra. Detta är särskilt viktigt idag i ljuset av det 20:e århundradets tyranniska diktaturer, där politiska ideologier burna av halvt religiös nitälskan komprometterade moraliska medel för att uppnå visionära mål. Vi är intensivt medvetna om det tragiska lidande som har drabbat miljoner p g a människor som har varit villiga att förlåta stor ondska för att kunna genomdriva något föregivet större gott.

Kap 6 En universell förpliktelse mot mänskligheten som helhet

Världssamfundets allt överskuggande behov idag är att utveckla en ny, världsomfattande humanism – en humanism som vill slå vakt om mänskliga rättigheter och verka för större mänsklig frihet och värdighet, men som också betonar vår förpliktelse mot mänskligheten som helhet.

1) Den underliggande etiska principen för en världsomfattande humanism är behovet av att respektera värdigheten och värdet hos alla människor i världssamfundet. Det råder inget tvivel om att varje människa redan erkänner en rad olika typer av ansvar som har samband med hans eller hennes sociala sammanhang: Människor har ansvar för familj, vänner, samhället, staden, staten eller nationen där de bor. Till dessa ansvarsförhållanden behöver vi emellertid foga ett nytt åtagande, som har blivit aktuellt – vårt ansvar för personer bortom våra nationella gränser. Nu mer än någonsin är vi moraliskt och fysiskt sammanlänkade med varje människa på detta klot, och klockan klämtar för alla när den klämtar för en.

2) Vi bör handla på ett sådant sätt att vi lindrar mänskligt lidande och ökar summan av mänsklig lycka överallt där det är möjligt att göra detta, och detta ansvar sträcker sig till hela världen. Denna princip erkänns både av religiöst troende och icke-troende. Den är viktig för hela strukturen i mänsklig moral. Inget samhälle kan bestå länge om det ursäktar omfattande kränkningar av allmän moralisk anständighet bland sina egna medlemmar. Nyckelfrågan idag rör principens räckvidd. Vi framhåller att denna moraliska skyldighet bör göras generell: Vi bör bekymra oss inte bara om deras välbefinnande som lever i vårt samhälle eller i vår nationalstat utan också engagera oss för hela världssamhället.

3 ) Vi bör undvika en överbetoning på mångkulturell trångsynthet, som kan vara splittrande och destruktiv. Vi bör vara toleranta mot kulturell mångfald utom där kulturerna själva är intoleranta och förtryckande. Det är dags att höja oss över det snäva stamtänkandet för att finna en gemensam plattform. Etnicitet är resultatet av tidigare social och geografisk isolering, som inte längre är relevant i ett öppet, globalt samhälle, där ömsesidig påverkan och giftermål mellan olika etniska grupper inte bara är möjliga, utan också bör uppmuntras. Även om lojalitet mot ens eget land, ens stam eller etniska grupp kan föra människor bortom egoistiska intressen, blir överdriven chauvinism bland etniska grupper och nationer ofta destruktiv. Moralisk omsorg och lojalitet bör således inte upphöra vid etniska enklaver eller nationella gränser. En förnuftsbaserad moral ålägger oss att bygga upp och stödja samarbetsinstitutioner bland människor med olika etnisk bakgrund. Det skulle integrera oss, inte skilja oss från varandra.

4) Respekt för och omsorg om människor bör i lika hög grad gälla alla. Detta innebär i sin tur att alla människor bör behandlas på ett humant sätt, och att vi bör försvara de mänskliga rättigheterna överallt. I överensstämmelse med detta har var och en av oss skyldighet att hjälpa till att lindra människors lidande var som helst i världen, och att bidra till det gemensamma goda. Denna princip uttrycker vår högsta form av medlidande och välvilja. Den innebär att människor som lever i överflödsnationerna har en förpliktelse att lindra nöden och öka välbefinnandet, där de kan, för människor i de fattiga områdena av världen. Likaså betyder den att människor i de mindre utvecklade regionerna har en förpliktelse att ersätta bitterhet mot de bättre ställda med ömsesidig god vilja. Det bästa som de välbeställda kan göra för de fattiga är att hjälpa dem att hjälpa sig själva. Om de fattigare medlemmarna av den mänskliga familjen ska kunna hjälpas, kan de välmående bli tvungna att begränsa sin egen slösaktiga förbrukning och sin överdrivna njutningslystnad.

5 ) Dessa principer bör gälla inte bara världssamfundet idag, utan också för framtiden. Vi har ett ansvar för eftervärlden – både i den omedelbara framtiden och på längre sikt. Folk som står för en rationell etik erkänner således att deras förpliktelser sträcker sig till våra barnbarns efterkommande och till det samhälle som omfattar alla människor, både nu levande och kommande generationer.

6) Varje generation är skyldig att, så långt det är möjligt, lämna den globala miljö den har ärvt i ett bättre skick. Vi bör undvika överdriven förorening, och vi bör utnyttja det vi behöver på ett rationellt och sparsamt sätt för att undvika slöseri med jordens icke förnybara resurser. I en tid av snabb befolkningstillväxt och ökande resursförbrukning kan detta tyckas vara ett omöjligt ideal. Men vi måste försöka, för våra handlingar idag kommer att avgöra kommande generationers öde. Vi kan blicka tillbaka och i efterhand granska våra förfäders handlingar, och vi kan klandra eller berömma dem för vad de har försummat eller åstadkommit. Vi kan t ex kritisera dem som utan hämningar tömde olje- och naturgasreserver eller förbrukade vattentillgångar. Omvänt kan vi tacka arkitekter och ingenjörer i det förflutna för fina anläggningar för vattenförsörjning, underjordiska kloaksystem, huvudvägar och broar som de byggde och som vi använder idag.

Vi kan leva oss in i framtidens värld och i fantasin föreställa oss hur de som bor i den kommer att vara, och vi kan besluta oss för förpliktelser idag mot dem i morgon. Vår förpliktelse mot framtiden härrör delvis från vår tacksamhet mot – eller kanske vårt fördömande av – generationer före vår, och de uppoffringar de gjorde som vi drar nytta av. Kommande generationer behöver talesmän idag som tjänstgör som deras ombud och försvarar deras framtida rättigheter. Att hävda detta är inte att kräva det omöjliga, eftersom en stor del av det mänskliga släktet redan är moraliskt engagerad för framtida generationer, även när det gäller miljön. Man kan t o m hävda att människor alltid har inspirerats av den heroiska idealism som ägnas en älskad uppgift bortom dem själva, till mänsklighetens bästa.

7) Vi måste vara uppmärksamma så att vi inte gör något som kan hota själva överlevnaden för framtida generationer. Vi måste se till att vårt globala samhälle inte skadar atmosfären, vattnet och jorden så att livsmöjligheterna i framtiden blir drastiskt försämrade. Vi bör se till att vårt globala samhälle inte släpper loss massförstörelsevapen. För första gången i historien har mänskligheten redskap att utplåna sig själv. Att det kalla kriget är avblåst är ingen garanti för att det yttersta damoklessvärdet inte släpps av fanatiska hämnare eller folk som balanserar på krigets rand genom att tillåta att världen kan få gå under för att rädda den.

Vår centrala förpliktelse bör alltså vara en livskraftig, ny, världsomfattande humanism inställd på en trygg, säker och bättre värld, och vi bör göra vad vi kan för att skapa etiskt engagemang för det målet. Detta engagemang bör gälla alla människor på jorden, oavsett om de är religiösa eller naturalister, teister eller humanister, rika eller fattiga, och oberoende av ras, etnisk tillhörighet och nationalitet.

Vi behöver övertyga våra medmänniskor om hur tvingande nödvändigt det är att arbeta tillsammans för att skapa en världsomspännande enighet om att vår högsta plikt är att förbättra hela mänsklighetens lott.

Kap 7 En deklaration om globala rättigheter och förpliktelser

För att uppfylla vårt åtagande om en världsomfattande humanism föreslår vi En deklaration om globala rättigheter och förpliktelser , som uttrycker vårt globala engagemang för hela mänsklighetens välbefinnande. Den innehåller Den universella deklarationen om mänskliga rättigheter , men upptar också en del stadganden som går längre än denna. Många länder har försökt förverkliga dessa stadganden inom sina egna territorier. Men det finns ett växande behov av en utformad Deklaration om globala rättigheter och förpliktelser som gäller alla medlemmar av den mänskliga arten. Förverkligandet av den kommer inte att bli lätt. Det är givetvis beroende av att det finns tillräckliga resurser. Fastän den fria marknaden är en dynamisk motor för ekonomisk tillväxt och utveckling är den inte ofelbar, och den kan behöva tillägg i form av offentliga åtgärder för att främja det bredare sociala goda. De medel som behövs för att förverkliga deklarationens principer kommer högst sannolikt att hämtas från den privata sektorn, men den offentliga sektorn har också en roll att spela. Det kommer utan tvivel att bli en väldig politisk opposition mot dessa förslag, men vi bör åtminstone sätta upp långsiktiga mål, även om de för närvarande kan vara svåra att uppnå i vissa delar av världen.

1) Vi skall bemöda oss om att få ett slut på fattigdom och undernäring och erbjuda adekvat hälsovård och skydd för människor överallt på planeten. Detta innebär att ingen bör nekas att få tillräckligt med mat och rent vatten, och vi bör göra vårt bästa för att utrota infektionssjukdomar, skapa goda sanitära förhållanden och garantera alla en minimistandard när det gäller boende. Detta är en stor uppgift; likväl är det på moraliska grunder tvingande nödvändigt att vi börjar gripa oss an med det arbetet.

2) Vi skall sträva efter att ge ekonomisk trygghet och en tillräcklig inkomst åt alla. Detta innebär att vi ger människor en rimlig chans till arbete, arbetslöshetsförsäkring och social trygghet när de pensioneras. Det bör finnas särskilda program för att utbilda handikappade i färdigheter som de klarar av, och att hjälpa dem att få anställning.

Den centrala förutsättningen här är självhjälp: att individer behöver använda sin egen kraft för att tjäna ihop en tillräcklig inkomst. Allt samhället kan göra är att ge dem möjligheter – genom privata eller offentliga medel.

3) Varje människa skall skyddas mot obefogad och onödig skada, fara och död. Varje medlem av den mänskliga arten bör åtnjuta säkerhet mot fysiskt våld, stöld av personlig egendom och fruktan som beror på hot (antingen den kommer från individer eller sociala och politiska institutioner). De bör skyddas mot sexuella övergrepp, trakasserier och våldtäkt. Sexuellt umgänge bör bygga på principen om samtycke. Sex eller ingående av äktenskap med barn bör inte under några omständigheter tillåtas.

Dödsstraff är en oacceptabel strafform. Den bör ersättas av andra avskräckande medel, t ex livstids fängelse. De flesta civiliserade länder har redan avskaffat dödsstraffet.

4) Människor skall ha rätt att leva i en familjeenhet eller ett hushåll som de själva har valt, och som passar deras inkomst, och de skall ha rätt att skaffa eller inte skaffa barn. Varje individ bör ha rätt att fritt välja livspartner, om de önskar en sådan, samt hur många barn de vill ha och hur tätt de skall komma. Människor skall ha rätt att uppfostra sina biologiska eller adopterade barn, eller att inte ha familj.

De som väljer att skaffa barn måste uppfylla vissa krav: Föräldrar skall sörja för att barnen får en trygg och kärleksfull miljö. Barn får inte misshandlas av sina föräldrar. Små barn och tonåringar skall inte tvingas till vuxenarbete, eller till tungt och slitsamt rutinarbete. Föräldrar får inte försumma sina barn eller förvägra dem ordentlig föda, hygien, skydd, medicinsk vård och trygghet.

Föräldrar skall inte förvägra sina barn tillgång till utbildning, kulturell och intellektuell stimulans. Även om moralisk vägledning från föräldrarna är angelägen, skall de inte pracka på barnen sin egen religiösa åskådning eller sina egna moraliska värderingar, eller indoktrinera dem. Barn, tonåringar och unga vuxna skall få möjlighet att möta olika uppfattningar och uppmuntras att tänka själva. Även små barns synpunkter skall bemötas med respekt.

5) Möjligheten till utbildning och tillgång till kultur skall gälla alla. Varje människa bör få möjlighet att utöka sitt vetande. Ett minimikrav bör vara att skolundervisning görs tillgänglig för varje barn från de tidigaste åren och genom tonåren. Det finns en minimistandard som varje människa bör uppnå: grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning. Högre färdighetsnivåer beror på talang och förmåga. Tillgång till högre skolutbildning skall grundas på meriter; där det är möjligt bör stipendier utdelas så att ingen kvalificerad student behöver avstå från utbildningsmöjligheter p g a brist på pengar.

Alla barn skall få lära sig vissa grundläggande färdigheter om hur marknadsekonomin fungerar, för att ge dem möjlighet att försörja sig. Detta skall innefatta någon form av datautbildning, kulturkunskap och möjlighet att fungera i den kommersiella världen.

Läroplanerna skall uppmuntra till förståelse av vetenskaplig metodik och kritiskt tänkande. Inga begränsningar bör finnas när det gäller forskningens frihet. Undervisningen skall innefatta förståelse för naturvetenskap, och biologisk och social vetenskap. Utvecklingsläran och ekologiska normer skall också studeras.

Eleverna skall lära sig principerna för god hälsa, bra kosthåll, hygien och motion. I detta skall ingå någon förståelse av medicinsk vetenskap, och hur den mänskliga kroppen fungerar. Möjlighet till lämplig sexualundervisning skall finnas från tidiga år. Den skall innefatta ansvarsfullt sexuellt beteende, familjeplanering och preventivtekniker.

Eleverna skall lära sig att uppskatta olika kulturella traditioner. Detta skall innefatta jämförande studium av religioner, språk och kulturer, och uppskattning av konst i olika former. Eleverna skall studera historia med utgångspunkt från det särskilda land eller den kultur som de lever i, men de skall också studera andra kulturer, inklusive världscivilisationernas historia. All möda skall ägnas åt att utveckla “världskunskap”, t ex miljömedvetenhet. Kunskaperna skall inte begränsas till snäva specialiteter, utan man skall stimulera förståelsen för ett tvärvetenskapligt synsätt.

6) Människor skall inte diskrimineras p g a ras, etniskt ursprung, nationalitet, kultur, kast, klass, tro, kön eller sexuell läggning. Vi behöver utveckla en ny mänsklig identitet – medlemskap i världssamfundet. Denna identitet måste prioriteras över alla andra, och den kan vara utgångspunkten för att utplåna diskriminering.

  • Rashat, nationshat och etniskt hat är omoraliskt. Alla människor är medlemmar av samma art, och skall som sådana ha rätt att åtnjuta alla tillgängliga förmåner och möjligheter.
  • Klassmotsättningar kan vara en källa till diskriminering. Hinder grundade på traditioner, såsom kastsystemet, har stoppat miljoner människors framåtskridande. Några har försökt fylla igen klyftan mellan rika och fattiga genom att utarma de förra i stället för att förbättra de senares villkor. Andra har ignorerat de fattigas tillstånd eller försökt hålla dem i ett tillstånd av beroende.
  • Rätten att tro och att utöva sin religion eller tro utan diskriminering, måste respekteras. Motsvarande frihet, att inte utöva någon religion, skall erbjudas religiöst oliktänkande, agnostiker och ateister, vars åsikter inte förtjänar mindre respekt.
  • Könsdiskriminering skall inte tillåtas. Kvinnor skall ha rätt att behandlas på samma sätt som män. Diskriminering i arbetsliv, utbildning eller tillgång till kultur är oacceptabel. Samhället skall inte förvägra homosexuella, bisexuella, könsbytare och transsexuella lika rättigheter.

7) Jämlikhetsprincipen skall respekteras av alla civiliserade samhällen, och det gäller fyra viktiga avseenden:

  • Likhet inför lagen: Varje människa skall erbjudas rättslig prövning och ett jämlikt fungerande lagskydd. Samma lagar måste gälla för statstjänstemän som för vanliga medborgare. Ingen bör stå över lagen. Lagarna får inte ta hänsyn till ras, färg, etnicitet, tro, kön och rikedom.
  • Rättvis prövning: Varje människa har samma värde och skall inte förvägras förmåner och rättigheter som beviljas alla andra. Detta fråntar inte samhället rätten att spärra in, bestraffa eller fängsla individer som bryter mot lagen, använder våld eller begått brott mot andra.
  • Tillfredsställelse av grundläggande behov: Människor kan sakna resurser och utan egen förskyllan vara ur stånd att tillfredsställa sina grundläggande behov av mat, skydd, trygghet, hälsovård, kultur och utbildning. Om samhället i sådana fall har medlen har det också en skyldighet att hjälpa till att tillgodose så många som möjligt av dessa grundläggande behov. Detta välfärdsåtagande är relaterat till förmågan att själv arbeta. Samhället skall inte uppmuntra en beroendekultur.
  • Lika möjligheter: I fria samhällen skall det finnas lika möjligheter att verka. I ett öppet och fritt samhälle skall vuxna och barn få möjlighet att förverkliga sina intressen och ambitioner och att uttrycka sina unika talanger.

8 ) Varje människa skall ha rätt att kunna leva ett bra liv, sträva efter lycka, uppleva tillfredsställelse i skapande och fritid på sina egna villkor, så länge han eller hon inte skadar andra. Grundprincipen är att varje människa skall tillerkännas möjlighet till personligt självförverkligande, inom ramen för sina resurser, men förverkligandet beror på individen och inte på samhället. Lycka är beroende av en människas egen inkomst, tillgångar och inställning, och människor bör inte vänta sig att samhället ska tillhandahålla medlen att tillfredsställa skilda särpräglade smakriktningar och aktiviteter.

9) Människor skall ha möjlighet att uppskatta och delta i kulturverksamhet – inklusive litteratur, poesi, drama, skulptur, dans, musik och sång. Estetisk fantasi och skapande verksamhet kan bidra omätligt till att berika livet, skapa självförverkligande och mänsklig lycka. Samhället skall uppmuntra och stödja kulturen och spridningen av den till alla delar av samhället.

10) Människor skall inte utan skäl hållas tillbaka, hämmas eller hindras från att förverkliga alla sina personliga val. Det inbegriper tanke- och samvetsfrihet – den oinskränkta rätten att tro eller inte tro, friheten att yttra sig och friheten att utveckla sin egen livsstil, så länge man inte hindrar andra från att utöva sina rättigheter.

  • I detta ingår som en viktig del rätten till ett fredat privatliv:
  • Människors konfidentiella uppgifter skall respekteras.
  • Varje människa skall slippa påträngande politiskt eller socialt tvång.
  • Kvinnor skall ha rätt att bestämma över sina egna kroppar. Det innefattar frihet att skaffa sig eller inte skaffa sig barn, frivillig födelsekontroll och abort.
  • Par skall få lämplig information om familjeplanering och möjligheten att använda konstgjord befruktning och biogenetisk rådgivning.
  • Vuxna skall ha möjlighet att gifta sig med vem de önskar, även med människor av annan ras, etniskt ursprung, religion, klass, kast eller nationell bakgrund. Rasblandning får inte förbjudas. Par av samma kön skall ha samma rättigheter som heterosexuella par.
  • Informerat samtycke skall vara den vägledande principen i sjuk- och hälsovård. Mogna människor bör ha rätt att välja eller avstå från medicinsk behandling.
  • Människor skall ha rätt att ansluta sig till frivilligorganisationer för att dela gemensamma intressen och aktiviteter. Rätten till fri föreningsbildning måste respekteras, så länge den är fredlig och bygger på icke-våld.

Kap 8 En ny global agenda

Många av de höga ideal som växte fram efter andra världskriget, och som tog sig uttryck i sådan instrument som Den universella förklaringen om mänskliga rättigheter , har bleknat världen över. Om vi ska kunna påverka mänsklighetens framtid kommer vi mer och mer att behöva arbeta med och genom de nya centra för makt och inflytande som har tillkommit, för att förbättra rättvisa och stabilitet, lindra fattigdom, dämpa konflikter och skydda miljön. I ljuset av dessa nya omständigheter framträder ett antal prioriterade mål.

1) Säkerhet : Problemet med regionala konflikter och krig är inte löst, och inte heller är den lurande fara som massförstörelsevapnen innebär eliminerad. Under loppet av de senaste 50 åren har våld inom olika länder och inbördeskrig kostat långt mer, både i antal döda och andra mänskliga kostnader, än konflikter nationer emellan har gjort. Sådana konflikter uppstår ständigt, när en etnisk grupp i en stat känner sig undertryckt av den styrande makten eller av en annan grupp, och känner sig ur stånd att ge uttryck för sina klagomål med legala medel. FN-stadgan förbjuder uttryckligen inblandning i en medlemsstats inre angelägenheter; det internationella samfundet saknar därför legal grund för försök att lösa stammässiga, etniska eller regionala konflikter inom nationella gränser i strid med önskemålen hos dem som sitter vid makten i ifrågavarande land. Dessutom kommer varje försök från det internationella samfundets sida att lösa sådana konflikter med våld troligen att mötas med veto i FNs säkerhetsråd från en permanent medlem där, som är vänligt stämd till regeringen i det aktuella landet. Efter det kalla krigets slut har USA, stött av NATO och andra västmakter, ofta sökt påtvinga stater fred med våld, förbigått FN och allvarligt undergrävt dess auktoritet.

2) Mänsklig utveckling : Vi efterlyser djärva och nyskapande förslag för att maximera det mänskliga framåtskridandet i global skala. Skillnaden mellan de rika och de underutvecklade områdena av planeten är ett brådskande problem, idag liksom i det förflutna. Den utvecklade världen kan hjälpa till att lösa det bl a genom att tillhandahålla kapital, teknisk hjälp och utbildningshjälp.

Vi behöver en ny betoning på social och inte bara ekonomisk utveckling, som erkänner att medan ekonomisk utveckling inte alltid leder till social utveckling, så kan direkta investeringar i social utveckling minska fattigdomen och föra fler människor in i penningekonomin. Det finns ett behov av att stödja åtgärder som direkt gynnar de fattigastes hälsa och välfärd, särskilt kvinnors och flickors. Detta måste innefatta vissa ansträngningar att stabilisera och sedan minska takten i folkökningen.

Utvecklingshjälp har av givarländer ofta setts som instrument för imperialism och handelspolitik. Efter det kalla krigets slut har det behov man känt av att konkurrera om utvecklingsländernas stöd minskat, och därmed också utvecklingshjälpens omfattning. Denna trend måste brytas.

Vi uppmanar enträget alla industriländer att som ett första steg godta de riktlinjer för utvecklingshjälp som har dragits upp av Förenta Nationerna, nämligen att varje år bidra (eller bli beskattad) med 0,7 procent av bruttonationalprodukten till utvecklingshjälp, varav 20 procent bör gå till social utveckling, och 20 procent av den delen bör avsättas för åtgärder för att minska befolkningstillväxten. Denna hjälp bör ökas under kommande år.

Större ansträngningar måste göras för att överbrygga kunskapsklyftan mellan de mer gynnade och de fattigaste länderna, för att ge utbildning och vidareutbildning av de arbetslösa, för att uppnå bättre arbetsförhållanden (i synnerhet för kvinnor och underprivilegierade) och för att avsätta mer resurser till hälsovård, utbildning och en berikande kultur.

Vi uppmanar enträget alla nationer att stödja “Cairo Programme of Action” från 1994 för att överallt erbjuda hälsa och rättigheter i fråga om fortplantning, hjälpa till att förbättra de fattigastes livskvalitet och stabilisera folkökningen i världen. “Human Development Index” (Index för mänsklig utveckling) som årligen publiceras av Förenta Nationernas utvecklingsprogram bör utnyttjas som mått på sociala framsteg i varje utvecklingsland.

Icke-statliga organisationer har en allt viktigare uppgift i utvecklingsländer som direkta mottagare av utvecklingshjälp för att minska den korruption och de byråkratiska hinder som kännetecknar många sådana länder. Västvärldens icke-statliga organisationer har en viktig roll att spela som partners och kanaler för sådan utvecklingshjälp.

3) Social rättvisa : Deklarationen om globala rättigheter och förpliktelser är central när det gäller frågor om social rättvisa. Försök att begränsa effekten av social rättvisa eller inskränka dess geografiska eller kulturella räckvidd måste motarbetas. Att FN-förklaringen om de mänskliga rättigheterna kan tillämpas inom det privata området hem, familj och föreningar måste åter betonas. I synnerhet uppmanar vi enträget alla länder att snabbt ratificera alla de internationella konventioner som handlar om rättigheter för kvinnor, barn, minoriteter och urbefolkningar.

4) Framväxten av globala konglomerat : Under de gångna 20 åren har vi kunnat se en ökande koncentration av makt och rikedom i händerna på multinationella företag. Utan tvivel har de bidragit till världshandeln och till ekonomisk utveckling. Likväl har den internationella rättsordningen varit långsam att reagera på de maktstrukturer i världsekonomin som snabbt utvecklar sig. Multinationella företag kan nu till stor del ignorera önskemål från enskilda regeringar när det gäller att formulera politik, föra finansiella resurser över gränser och flytta tillverkning till den billigaste marknaden. Denna frihet betraktas som gynnsam för den fria marknaden och uppmuntras av den globala finansmarknaden. Men sådana bolag kan också i stort sett komma undan beskattning genom att exportera vinster. Finansiella institutioner kan undkomma ekonomisk kontroll genom att etablera sig i skatteparadis i andra länder, medan internationella kapitalöverföringar som närmar sig tusen miljarder dollar dagligen undandras skatt. Förmögna enskilda personer kan på liknande sätt undvika att betala sin rättvisa del av skatten.

Varje förslag att ta upp dessa problem för att begränsa den fria marknaden, kommer att möta energiskt motstånd och säkerligen misslyckas. Därför behövs det kreativa reformer som kan säkra att både internationella, rika bolag och enskilda personer betalar sin rättvisa andel utan att därmed skada drivkrafterna i världsekonomin.

5) Internationell lag : Världssamfundet behöver utveckla ett system för internationell rätt som är överordnat de olika nationernas lagar. Vi behöver förvandla en laglös värld till en värld med lagar som alla kan förstå och rätta sig efter.

6) Miljön : Vi måste erkänna att de livsstilar som härskar i länderna på det industrialiserade norra halvklotet är ohållbara, och kommer att bli så mer och mer allt eftersom ekonomisk utveckling och ökande konsumtion i de fattigare nationerna på södra halvklotet ökar trycket på den globala miljön. Okontrollerad förbrukning utövar redan ett tryck utan tidigare motstycke på miljön, och utsätter dem som konsumerar minst för åtminstone dubbla faror. Problemet är att höja förbrukningsnivåerna för den miljard fattigaste, som inte ens får ett ordentligt mål mat om dagen, och samtidigt införa mer acceptabla konsumtionsmönster, som minskar skadorna på miljön.

Globala miljöproblem måste behandlas på global nivå: genom att minska föroreningen av miljön, inklusive koldioxid och andra växthusgaser, utveckla alternativa bränslen, plantera skog på skövlade landområden, motverka erosion av matjordslagret i odlingsbara områden, underlätta miljövänlig företagsamhet, begränsa havsfiske som riskerar att utrota hela fiskbestånd, skydda hotade arter, motverka böjelsen för en livsstil med utmanande slösaktig konsumtion samt förbjuda alla massförstörelsevapen. Åtgärder för att skydda miljön måste få hög prioritet av världssamfundet.

Kap 9 Behovet av nya globala institutioner

Den angelägna frågan under 2000-talet är om mänskligheten kan utveckla globala institutioner för att ta itu med dessa problem. Många av de bästa botemedlen är de som man tar till på det lokala, nationella och regionala planet genom frivilliga, privata och offentliga insatser. En strategi är att söka lösningar genom initiativ som härrör från den fria marknaden; en annan är att använda internationella, frivilliga stiftelser och organisationer för att uppnå social utveckling och höja utbildningsnivån. Vi tror emellertid att det kommer att fortsätta att finnas behov av att utveckla nya globala institutioner, som hanterar problemen direkt, och inriktar sig på hela mänsklighetens behov.

I efterdyningarna efter andra världskriget grundades ett antal internationella institutioner, som Förenta Nationerna och Världshälsoorganisationen, för att ta sig an sina respektive uppgifter. Olyckligtvis har det uppstått en stor klyfta mellan det sätt som dessa institutioner arbetar på och det nya globala samfundets behov. Befintliga institutioner måste därför förändras dramatiskt, eller också måste nya byggas upp.

De faktiska politiska gränserna i världen är godtyckliga. Vi måste gå bortom dem. Vi behöver fortsätta att försvara demokratins tillväxt i de olika nationerna inom världssamfundet, men vi behöver också upphöja de transnationella rättigheterna för alla medlemmar i det globala samfundet. Vi behöver nu mer än någonsin en världssammanslutning som representerar människorna i världen snarare än nationalstater.

Förenta Nationerna har – till skillnad från sin föregångare, Nationernas Förbund – spelat en vital roll i världen, men det är så mycket mer som fortfarande behöver uträttas. För att kunna lösa problem på transnationell nivå, och bidra till en världsomfattande utveckling, behöver vi gradvis men drastiskt omskapa FN. Några av dessa förändringar kommer att leda till att FN-stadgan kompletteras, andra till en radikal omstrukturering av FN; dessa förändringar kommer att kräva medlemsländernas samtycke. Men vilka förändringar som än följer bör vi bevara de element i FN som så dramatiskt har förbättrat miljoners liv på planeten.

Den mest djupgående förändringen skulle vara att öka FNs effektivitet genom att omvandla organisationen från att vara en församling av suveräna stater till att också bli en församling av folk. Sådana förändringar har skett tidigare, som när Amerikas tidiga förbund av suveräna stater proklamerade sin övergång till det nuvarande federala systemet. Om vi ska kunna lösa våra globala problem måste nationalstater överföra en del av sin suveränitet till ett system med transnationell auktoritet. Om detta misslyckas riskerar vi att världen låses fast i konflikter mellan suveräna stater, vars primära intresse är suveränitet. Vi har knappast råd med ett sådant resursslöseri; världens befolkning förtjänar bättre. Ett sådant transnationellt system skulle utan tvivel ge upphov till motstånd från politiska ledare överallt – särskilt bland nationalistiska chauvinister. Men det skulle ändå kunna utvecklas – och lyckas – om vi arbetar för ett globalt, etiskt samförstånd.

Varje nytt, transnationellt system borde vara demokratiskt och ha avgränsade befogenheter. Det borde råda maximal självständighet, decentralisering och frihet för de oberoende staterna och regionerna i världen. Det borde också behöva finnas ett system för kontroll och jämvikt som garanti mot godtycklig makt. Det transnationella systemet skulle i första hand behandla frågor som bara kan lösas på global nivå, såsom säkerhet, försvar för mänskliga rättigheter, ekonomisk och social utveckling och skydd för den globala miljön. Om dessa mål ska kunna uppnås behövs följande reformer, som vi föreslår med utgångspunkt från uppbyggnaden av Förenta Nationerna:

1) Vid någon tidpunkt i framtiden kommer världen att behöva upprätta ett effektivt världsparlament – med val till detta grundade på folkmängd – som representerar folken, inte deras regeringar.

Idén om ett världsparlament påminner om utvecklingen av Europaparlamentet, som fortfarande befinner sig på begynnelsestadiet. Den nuvarande FNs generalförsamling är en församling av nationer. Detta nya världsparlament skulle stifta lagar på ett demokratiskt sätt. En lagstiftande församling med två kamrar, både ett Folkens parlament och en Nationernas generalförsamling, har kanske störst möjlighet att förverkligas. Den detaljerade formella strukturen kan bara utarbetas av ett konvent för utarbetande av stadgeförslag, som vi rekommenderar bör sammankallas för att grundligt undersöka vilka alternativ som finns för att stärka FN, och/eller förse organisationen med ett parlamentariskt system.

2) Världen behöver ett fungerande säkerhetssystem för att lösa militära konflikter som hotar freden. Vi behöver komplettera FN-stadgan för att uppnå detta mål. De fem storas vetorätt i säkerhetsrådet måste sålunda upphävas.

Vetorätten existerar p g a historiska omständigheter vid slutet av andra världskriget, som inte längre är relevanta. Den grundläggande principen för säkerhet i världen är att ingen enskild stat eller allians av stater har rätt att undergräva andra staters politiska eller territoriella integritet genom aggression; inte heller bör någon nation eller grupp av nationer tillåtas uppträda som världspolis eller ensidigt bomba andra utan bifall av säkerhetsrådet. Världen behöver en effektiv polisstyrka för att skydda områden i världen från konflikter, och för att förhandla fram fredliga överenskommelser. Vi föreslår att FNs säkerhetsråd, valt av generalförsamlingen och världsparlamentet, ska behöva tre fjärdedels majoritet för att vidta säkerhetsåtgärder. Detta betyder att om det nuvarande rådet med 15 medlemmar behålls, och fyra eller fem medlemmar är av annan mening, kan inga aktioner genomföras.

3) Vi måste inrätta en effektiv världsdomstol och en internationell domarkår med auktoritet att driva igenom sina utslag.

Världsdomstolen i Haag håller redan på att utvecklas i denna riktning. Denna domstol kommer att ha makt att pröva kränkningar av mänskliga rättigheter, folkmord och transnationella brott, och att döma i internationella tvister. Det är viktigt att de stater som ännu inte erkänner dess auktoritet fömås att göra detta.

4) Världen behöver ett världsomfattande, miljöövervakande organ på transnationell nivå.

Vi rekommenderar en förstärkning av befintliga FN-organ och program som mer direkt handlar om miljön. FNs miljöprogram bör t ex ges makt att genomdriva åtgärder mot allvarlig ekologisk förorening. FNs befolkningsfond måste tilldelas tillräckliga medel för att tillgodose det otillfredsställda globala behovet av födelsekontroll, och därmed hjälp att stabilisera befolkningstillväxten. Skulle dessa organ visa sig ur stånd att ta itu med de massiva problemen behöver ett starkare globalt organ skapas.

5) Vi rekommenderar ett internationellt system för beskattning.

Systemet syftar till att bistå de underutvecklade delarna av den mänskliga familjen och tillfredsställa sociala behov som inte uppfylls av marknadskrafterna. Vi skulle vilja börja med en skatt grundad på bruttonationalprodukten (BNP) i alla nationer, där intäkterna används till ekonomiskt och socialt bistånd och utveckling. Detta skulle inte vara ett frivilligt bidrag utan en verklig skatt. Förenta Nationernas viktigaste organ skulle finansieras med de fondmedel man fick in. Detta innefattar UNESCO, UNICEF, Världshälsoorganisationen, Världsbanken, Internationella valutafonden och andra organisationer.

Bred internationell enighet om en beskattningsreform behövs för att säkerställa att multinationella företag betalar sin rättmätiga andel av den globala skattebördan. Skattelättnader bör ges för donationer till välgörande ändamål, som främjar mänsklig och social utveckling. En skatt på internationella kapitalöverföringar bör allvarligt övervägas för att beskatta annars obeskattade fonder, och hjälpa till att finansiera social utveckling i de fattigaste länderna. Många medlemsstater vägrar att betala sina avgifter till FN. Mot dessa stater bör man tillgripa reprimander och strängare åtgärder som sanktioner. Betungande skulder, som fattiga länder utan möjlighet att betala har dragit på sig, bör selektivt efterskänkas och i stället betalas av denna fond.

6) Utvecklingen av globala institutioner bör innefatta metoder för att reglera multinationella företag och statliga monopol.

Detta går utöver befintliga FN-mandat. Vi bör uppmuntra fria marknadsekonomier, men vi kan ändå inte bortse från de globala behoven hos mänskligheten som helhet. Om de lämnas otyglade kommer sannolikt megaföretag och monopol att försvaga de mänskliga rättigheterna och försämra miljö och välstånd i många regioner i världen. Extrema olikheter mellan överflödssamhällena och de underutvecklade områdena på planeten kan utjämnas genom uppmuntran till självhjälp, men också genom att använda världens rikedomar till att skaffa fram kapital, teknisk hjälp och utbildningsbistånd för ekonomisk och social utveckling.

7) En fri marknad för idéer måste hållas levande; vi måste respektera mångfald i åsikter och omhulda rätten att tycka annorlunda.

Det finns ett särskilt angeläget behov av att hindra att kommunikationsmedierna kommer under kontroll av antingen nationella regeringar, mäktiga ekonomiska intressen eller globala institutioner. Diktaturer har använt medierna för propagandistiska ändamål och undertryckt avvikande synpunkter. Massmedierna i kapitalistsamhällen behärskas ofta av små, kapitalstarka grupper. Dessa medier utgår ofta från en minsta möjlig gemensam nämnare för att maximera lönsamheten. Man accepterar okritiskt varje New age-kvacksalveri, och bortser från fakta, medan reportage om mirakler får mer sändningstid än det senaste vetenskapliga genombrottet. Många medier – TV, radio, film, tidningar och bokförlag – känner sig uppenbarligen inte särskilt förpliktade att tillhandahålla fakta eller bildande kunskaper.

Vi tar avstånd från varje form av censur, oavsett om denna utövas av regeringar, annonsörer eller medieägare. Konkurrens i medierna, genom etablering av offentliga medieorganisationer och medieorganisationer utan profitintresse, bör uppmuntras, och utveckling mot monopol och fåtalsvälde bör motarbetas. Folkliga, frivilliga rörelser för att bevaka medierna och påtala deras mer flagranta överdrifter bör uppmuntras. Det finns ett särskilt behov av att hålla tillgången till kommunikationsmedierna öppen. Det betyder att varken mäktiga globala medieoligopol eller nationsstater bör dominera medierna. Vi behöver bygga upp en demokratisk, världsomfattande rörelse för att möjliggöra kulturell mångfald och rikedom och ett fritt utbyte av idéer.

Kap 10 Optimism i fråga om människans framtidsutsikter

Sist, och kanske viktigast, behöver vi som medlemmar av den mänskliga gemenskapen på denna planet främja en känsla av optimism i fråga om människans framtidsutsikter. Även om många problem kan förefalla oövervinneliga har vi goda skäl att tro att vi kan mobilisera våra bästa begåvningar för att lösa dem, och att det med god vilja och engagemang är möjligt att uppnå ett bättre liv för fler och fler medlemmar av det mänskliga samfundet. Den världsomfattande humanismen lyfter fram stora löften för mänskligheten. Vi vill odla en känsla av förundran och spänning inför de potentiella möjligheterna att förverkliga ett rikare liv för oss själva och generationerna efter oss. Ideal är framtidens upphov. Vi kommer inte att lyckas om vi inte bestämmer oss för att göra det; och vi kommer inte att bestämma oss för det om vi inte har tillförsikt att vi kan. Den optimism vi kan skänka bör grundas på en realistisk bedömning av möjligheterna till framgång; ändå behöver vi vara motiverade av tron att vi kan övervinna motgångar.

Den globala humanismen förkastar nihilistiska filosofier om undergång och förtvivlan, och dem som rekommenderar flykt från förnuft och frihet, som plågar sig med fruktan och onda aningar och som är besatta av apokalyptiska undergångsscenarier. Den mänskliga arten har alltid stått inför utmaningar. Det är den fortlöpande sagan om vårt äventyr på jorden. Som humanister betonar vi idag, liksom i det förflutna, att människor inte ska söka efter frälsning utanför sig själva. Vi är ensamma ansvariga för vårt eget öde, och det bästa vi kan göra är att uppbåda vår intelligens, vårt mod och vår medkänsla för att förverkliga våra högsta strävanden. Vi tror att ett gott liv är möjligt för alla och envar i framtidens världssamhälle. Livet kan vara meningsfullt för dem som är villiga att ta på sig det ansvar och de gemensamma ansträngningar som är nödvändiga för att uppfylla dess löfte. Vi kan och bör hjälpa till att skapa morgondagens nya värld. Framtiden kan bli stimulerande, och den kan öppna nya, djärva och spännande perspektiv. Global humanism kan bidra väsentligt till utvecklingen av de positiva attityder som är så nödvändiga om vi ska kunna förverkliga de enastående möjligheter som väntar mänskligheten i det tredje årtusendet, och bortom det.

De som skriver under detta dokument söker med allvar ett partnerskap med de olika världskulturerna, inklusive de större religiösa traditionerna i världen. Vi tror att det är angeläget att vi strävar efter gemensam mark, och att vi söker värderingar som vi kan dela. Vi behöver få till stånd ett fortlöpande givande och tagande – inte bara med dem som är eniga med oss, utan också med dem som är oeniga. Mitt i all vår olikhet och traditionsmångfald behöver vi erkänna att vi alla är en del av en utvidgad mänsklig familj, som delar ett gemensamt hem på vår planet. Själva vår arts framgång hotar idag den mänskliga existensens framtid. Vi ensamma är ansvariga för vårt kollektiva öde. Uppgiften att lösa våra problem kommer att kräva klokhet och samarbete från alla medlemmar av världssamfundet. Det står i varje människas makt att förändra. Världssamfundet är vårt eget, och var och en av oss kan hjälpa till att få det att blomstra. Framtiden är öppen. Det är upp till oss att göra valen. Tillsammans kan vi förverkliga mänsklighetens ädlaste mål och ideal.

De som har undertecknat Det humanistiska manifestet 2000 håller inte nödvändigtvis med om varje påstående i det. Vi accepterar emellertid dess huvudprinciper, och framlägger det för att bidra till en konstruktiv dialog. Vi inbjuder andra män och kvinnor, som representerar olika traditioner, att ansluta sig till oss i arbetet för en bättre värld i det globala samhälle som nu växer fram.

Undertecknande

2000-06-27 ( rev 08-14) LT- C-JK

UNDERTECKNAT AV FÖLJANDE FRAMSTÅENDE PERSONER:

Professor Paul Kurtz, State University of New York at Buffalo; President, International Academy of Humanism, USA

Richard Dawkins, New College, Oxford, England

Edward O. Wilson, Museum of Comparative Zo­ol­o­gy, Harvard University, USA

Sir Arthur C. Clarke, CBE, author; chancellor, University of Moratuwa, Sri Lanka; Chancellor, International Space University, Sri Lanka

Steve Allen, author, entertainer, USA

Richard Leakey, anthropologist, Kenya Wildlife Service, Kenya

Paul D. Boyer, Nobel Laureate in chemistry, USA

Sir Harold W. Kroto, Nobel Laureate, School of Chemistry, Physics & Environmental Science, England

Taslima Nasrin, author, human-rights advocate, Bangladesh

Ferid Murad, Nobel Laureate, University of Texas Health Science Center-Houston, USA

Baruj Benaceraff, Nobel Laureate, Dana-Farber Cancer Institute, USA

Jean-Marie Lehn, Nobel Laureate, Université Louis Pasteur, France

José Saramago, Nobel Laureate, Spain

Alan Cranston, former U.S. senator, California, USA

Dobrica ´Cosi´c , author; former president, Federal Republic of Yugoslavia

Etienne BaulieuR, discoverer of RU486, Academy of Sciences, Inserm, France

Jens C. Skou, Nobel Laureate, biophysicist, University of Aarhus, Denmark

Jack Steinberger, Nobel laureate in physics, CERN

Jill C. Tarter, Bernard M. Oliver Chair, SETI Institute, USA

Mario Molina, Nobel Laureate, Chemistry, USA

Herbert A. Hauptman, Nobel Laureate, Chemistry, USA