Det nya livet, eller det adopterade barnet, ska uppmärksammas och välkomnas, och släkt och vänner samlas. I de flesta kulturer sker detta genom någon speciell ritual.
Dopet - den kristna ritualen - har hittills varit den vanligaste formen för att ta emot ett barn i Sverige. Ett förhållandevis nytt alternativ är den högtid som kallas barnvälkomnande. Andra beteckningar är välkomst- och namngivningsfest.
Så här kan det gå till: Eriks namngivning (filmen är 7.43 min)
Den yttre ramen
Ofta är ett viktigt inslag i välkomstceremonin att ge offentlighet åt det namn föräldrarna valt att ge barnet. Ceremonin har ur juridisk synpunkt inte någon betydelse, eftersom namngivningen regleras av namnlagen. Men eftersom namnet är en viktig del av en persons identitet, är det naturligt att bekantgörandet av barnets namn blir en del av barnvälkomnandet.
Det finns inga formella krav för hur ett barnvälkomnande ska ordnas, och friheten är mycket stor. Ett barnvälkomnande kan ordnas under mycket enkla former eller mer utvecklat.
Kommuner
På senare år har flera kommuner utvidgat sin service till att också innefatta officianter för barnvälkomnande. Det är ett uttryck för att samhällsorganen finner denna ceremoni angelägen. Vissa kommuner ställer ock så lokaler till förfogande.
Ansvar och delaktighet
Det naturliga är att föräldrarna ansvarar för planeringen av barnvälkomnandet men det är bra att finna någon som kan hålla ett mer genomarbetat tal, svara för diktläsning och som generellt kan koncentrera sig på helheten. En sådan samordnare kan kallas officiant eller förrättare och kan väljas inom familjen, vänkretsen eller vara utsedd av kommunen. Om kommunen utsett officianter finner man dem genom att ringa kommunens växel.
Släkt och vänner inbjuds att närvara vid ceremonin och därmed också delta i de sånger som sjungs gemensamt. Det är viktigt att fler än föräldrar och officiant deltar aktivt. Intrycket och minnet av en ceremoni är i mycket beroende av samspelet mellan aktörerna. Om det finns syskon kan de ges en roll. Liksom vid dop är det vanligt att utse faddrar bland släktingar och vänner.
Tal och musik
Den svenska högtidsboken tillhandahåller ett rikt urval sånger och dikter som kan an vändas. Om någon av de deltagande familjemedlemmarna och vännerna kan hantera ett instrument kan det ge ett värdefullt bidrag till ceremonin för att komplettera de sånger som framförs gemensamt eller solo. Ska det förekomma tal och i så fall av vilka? Föräldrar och faddrar vill ofta säga några ord. Kanske farföräldrar och morföräldrar också vill komma till tals. Huvudrollen har vanligtvis den inbjudna officianten.
Plats
Vad beträffar platsen för en välkomstfest är nog det vanligaste i vårt land att det äger rum i hemmet. Men det kan självklart äga rum på andra platser. I vissa kommuner finns vigselrum, som också kan användas för denna ceremoni. Andra väljer en vacker plats i naturen.
Symbolhandlingar
Ett grundläggande inslag i varje religiös livscykelceremoni är symbolhandlingar. För den icke-religiösa ceremonin finns inga motsvarande givna inslag. Man är inte bunden av några former. Vid en del namngivningsfester används vatten såsom vid dop utan att det har någon religiös innebörd. Några väljer att sätta en blomsterkrans på barnets huvud. Dopdräkter är vanliga vid kyrkliga dop, men kan lika väl användas i en icke-religiös ceremoni.
Måltid
Det är vanligt att till barnvälkomnandet knyta någon form av måltid. Här finns anledning att knyta an till gamla svenska sedvanor. Barnsöl, barsel, dopöl, har man i Norden kallat gästabud i samband med barns födelse eller dop. När man ordnar en välkomstfest i hemmet är det lätt att knyta an en måltid. Vid ceremonier utomhus är picknicken den naturliga måltidsformen.
Mer information
Tag gärna kontakt med Humanisterna för mer information. Du kan också kontakta Noomi Liljefors som är ansvarig för Humanisternas ceremoniverksamhet.
