måndag 22 februari 2016

Det frågar Per Dannefjord i medlemstidningen Humanisten nr 1/2016 och svarar själv att den som vill kunna uttrycka sin egen livsåskådning samtidigt måste hävda alla andras rätt att göra detsamma. ”Att hävda religiösa individers rätt till religionsfrihet är alltså inte ett hot mot en sekulär livsåskådning, utan tvärtom ett av de viktigaste sätten att skydda den,” skriver Dannefjord.

 

Av PER DANNEFJORD

Varför ska en övertygad ateist prioritera ett arbete för religionsfrihet?

Jag tror att svaret på den frågan är ganska enkelt, men framför allt väldigt viktigt. Många av oss har spontana invändningar, men jag tror att dessa bygger på just det missförstånd som de religiösa företrädare som missbrukar begreppet ger uttryck för.

Artikel 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.”

Dessa rättigheter går naturligtvis att diskutera. De kan formuleras annorlunda och man kan rent av hävda att någon av dem är felaktig. Jag skulle säga att de just nu är det bästa vi har i den här vägen, men det finns skäl att undersöka vad de innebär.

Om jag fritt ska få uttrycka och utöva min humanistiska syn på världen finns det tre vägar att gå.

1. Vi gör humanismen till den enda livsåskådning som fritt får uttryckas och utövas. Det innebär att alla andra livsåskådningar förbjuds och att den av oss som ändrar uppfattning plötsligt har en livsåskådning som inte är tillåten.
2. Humanismen görs till en av en begränsad mängd livsåskådningar som fritt får uttryckas. Det innebär att vi måste hitta ett sätt att skilja tillåtna livsåskådningar från otillåtna.
3. Alla livsåskådningar, religiösa, sekulära, humanistiska eller andra, är likvärdiga i alla här relevanta avseenden.

Det är ganska enkelt att välja mellan dessa tre och det har en praktisk och moralisk konsekvens. Om jag vill ha rätt att uttrycka min livsåskådning måste jag samtidigt hävda allas rätt att göra detsamma och jag måste i konsekvensens namn också göra vad jag kan för att skydda alla andras rättighet. Att hävda religiösa individers rätt till religionsfrihet är alltså inte ett hot mot en sekulär livsåskådning, utan tvärtom ett av de viktigaste sätten att skydda den.

 

Misstag att bara skydda sin egen frihet

 

Man kan hävda att det inte är vår uppgift att skydda religiösa uttryck, men det är inte de religiösa uttrycken vi skyddar, utan den religionsfrihet som är central även för oss. Därför är det religionsfriheten vi ska arbeta för att skydda och stärka, inte ”vår religionsfrihet”. Den som bara ägnar sig åt det senare missar själva idén och riskerar att försvaga allas religionsfrihet. Det misstaget ska vi inte göra.

Det går att hävda att begreppet ”religionsfrihet” borde ersättas med ”livsåskådningsfrihet” eller något annat som inte fokuserar just på religion, och det går att hävda att religionsfriheten innefattas i andra rättigheter och därför är onödig. Detta är förvisso korrekt, men det är, i mitt tycke, onödiga pseudodiskussioner. Religionsfriheten är viktig, även för en ateist, och vi har både moraliska och strategiska skäl att skydda den.

De diskussioner som behöver föras är å ena sidan hur religionsfriheten ska tolkas och tillämpas och å andra sidan vilka subjekt som omfattas av den. I dag kräver religiösa företrädare samvetsfrihet i religionsfrihetens namn och många anser sig ha rätt att märka sina barn med religiösa symboler och tillhörigheter. Jag anser att båda dessa är exempel på hot mot religionsfriheten snarare än tillämpningar av den.

I religionsfriheten ingår att ingen ska behöva ta konsekvenserna av någon annans tro. Du har rätt att tro på vad du vill, men ingen annan ska behöva bekymra sig över det. När barn, arbetsgivare eller vårdtagare riskerar att förlora sina rättigheter på grund av vad någon tror på är religionsfriheten i fara.

Detta följer av vem som är religionsfrihetens subjekt. Den som äger religionsfriheten är individen och det innebär alla individer, det vill säga även barn. Att vi har rätt att uppfostra våra barn enligt de ideologier eller andra föreställningar vi har ger oss inte rätt att tillskriva barnen dessa föreställningar eller att utsätta dem för övergrepp i dessa föreställningars namn. En familj, församling, klan eller annan grupp har inga rättigheter. Rättigheterna är individens och individen måste därför alltid erbjudas möjligheten att utforma sin egen livsåskådning oberoende av omgivningen. Att detta kan vara svårt i praktiken gör det inte mindre principiellt viktigt.

I dessa frågor finns det mycket att diskutera och arbeta med. Det gör vi bäst genom att försvara religionsfriheten för alla individer.