fredag 26 september 2014

Den 20 september genomförde 20 organisationer tillsammans en manifestation på Sergels torg i Stockholm, i solidaritet med de ezidiska kvinnor och barn som bortrövats i Irak och Syrien av den islamiska terrororganisationen som kallar sig Islamiska staten. Humanisterna var en av arrangörerna och Christer Sturmark talade vid manifestationen. Läs hans tal nedan:

---

Minns ni apartheidregimen i Sydafrika? Minns ni alla protester mot apartheid under 80-talet? Världen protesterade mot uppdelning av människor. I Sverige bojkottade vi Sydafrika. Vi ordnade artistgalor och manifestationer, där så gott som alla deltog. På ANC-galan 1985 stod statsminister Olof Palme, inför ett jublande folkhav, sida vid sida med Ulf Lundell. Enigheten var total.

Idag förekommer apartheid världen runt. Inte i form av en uppdelning i första hand mellan vita och svarta, utan mellan män och kvinnor. Kvinnor behandlas som andra klassens medborgare i många länder, som djur i en del andra. Ofta dödas de, inte för att de begått ett brott utan för att de är kvinnor.

Islamiska statens framfart är idag det mest extrema exemplet på ett sådant synsätt och ett sådant kvinnohat. De dödar också män, men kvinnor utsätts ofta för ännu större förnedring. Kvinnor är inget värda, mer än som männens ägodelar.

Är det någon som hör protesterna? Ser ni några stora artistgalor, där vår statsminister framträder? Ser ni några seriösa bojkotter? Det är ganska tyst. Tystandens och rädslans kultur härskar. Det talas tyst om världens största brott mot mänskligheten idag, därför att samhället i grunden har accepterat att se män och kvinnor som olika.

Detta kan vi till och med ana i svenska partiprogram. I Sverigedemokraternas partiprogram står det att män och kvinnor är olika, men kompletterar varandra. Om vi börjar med att se oss som olika och väsensskilda så har vi öppnat dörren för könsapartheid. Samma sak görs när det hävdas, i kulturrelativistisk anda, att ”det som är sant och rätt för oss kanske inte är sant och rätt för dem. Det måste vi tolerera”.

För mig som sekulär humanist är detta omöjligt att acceptera. Mänskliga rättigheter får aldrig underordnas religiösa dogmer eller kulturella traditioner. Kollektiv har inga rättigheter, det är bara individer som har rättigheter.
I år är det 25 år sedan muren i Berlin föll. Det är också 25 år sedan apartheidregimen i Sydafrika kollapsade. Vi måste fortsätta att rasera murar. Även de som kanske inte syns, men i allra högsta grad finns. På ANC-galan 1985 sa Olof Palme i sitt tal från scenen: ”Om världens ungdom bestämmer sig för att apartheid ska bort, då kommer apartheid att försvinna.”

Samma sak gäller idag: Om världens alla tänkande medborgare bestämmer sig för att könsapartheid och kvinnoförtryck hör till en svunnen tid, då kommer även fundamentalistiska och kulturrelativistiska murar att rasa samman.

För att lyckads med detta måste vi samarbeta över livsåskådningsgränserna. Vi sekulära Humanister tror att godhet kommer inifrån snarare än uppifrån. Men vi delar gärna den här frihetskampen med de troende som bryter banden med fundamentalismen. Tillsammans kan vi åstadkomma mirakel. Mänskliga mirakel, inte gudomliga mirakel.

Tack