tisdag 8 mars 2016

Idag den 8 mars infaller åter den internationella kvinnodagen. Det finns då all anledning att uppmärksamma det patriarkala kvinnoförtryck som pågår i stora delar av världen, och som tar sig uttryck i olika kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter, just för att de är kvinnor. Könsdiskriminering är utan jämförelse den mest utbredda formen av diskriminering i världen.

Denna i vissa länder väl utvecklade könsapartheid behöver inte alltid vara det, men vilar ofta på religiös grund. Några rader hämtade från Paulus första korintierbrev i 1917 års bibelutgåva kan räcka som illustration: ”Det är dem [kvinnorna] inte tillstått att tala, utan de bör underordna sig lagen. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.” En snarlik utsaga återfinns även i koranen.

Diskrimineringen kan ta sig många uttryck. Det kan handla om ultraortodoxa judar i Jerusalem som inte tillåter kvinnor att sitta var de vill i bussen. Det är kvinnor som måste sitta bakom galler i ett separat rum i moskén under fredagsbönen, för att männen skall slippa se och höra dem, eller kvinnan i hinduismens Indien som förlorar sitt människovärde och sina rättigheter när hon blivit änka. Det är kvinnor som fått sina könsorgan stympade för att män ska kunna ha kontroll över deras sexualitet. Det är katolska eller muslimska kvinnor som kastas i fängelse efter att de blivit våldtagna, eller gjort abort. Det är kvinnor i våra svenska förorter, som i ”hederskulturens” namn övervakas av en manlig ”sedlighetspolis” som kontrollerar deras klädsel, beteende och vem de umgås med. Listan kan göras ännu längre.

Kultur och värderingar sitter ofta djupt, men är inte omöjliga att påverka. Att som politiker eller tjänsteman inte våga se problemen är fegt. Fegheten leder till rasism. Ängslan att förlora väljare och en missriktad respekt för religion gör att mänskliga rättigheter kränks. Till detta kommer en rädsla för att bli betraktad som rasist. Hellre då blunda och tiga.

Vägen till framgång i kampen mot kvinnoförtryck i dess olika former går via skolundervisning för flickor runtom i världen och i omskolning av valda delar av patriarkatet. Dessutom behöver de krafter på allt sätt stödjas som inom olika patriarkala strukturer kämpar för frigörelse, ofta med risk för sitt eget liv. Det är kanske snart på sin plats för kvinnorna att återbörda revbenet till Adam och gå vidare som fullvärdiga medborgare på planeten.

Sture Boström, Uddevalla